Tredje gången gillt

– En gång när jag gett blod frågade en sjukskötare vid Blodtjänst om jag hört talas om Stamcellsregistret. Det hade jag inte, men när jag fått veta mer bestämde jag mig för att bli medlem. Det bara kändes rätt med en gång, säger Nurmijärvibon Roberto ”Roope” Battilana, 34.

Året var 2012. Till sin förvåning fick Roberto redan följande år ett samtal från registret om att just han eventuellt kunde vara lämplig som donator för en viss patient.

– Jag blev kallad till kompletterande undersökningar. Det kändes lite spännande, för då hade jag ingen aning om vad som väntade. När resultaten blev klara visade det sig att jag likväl inte var den mest lämpliga donatorkandidaten, berättar Roberto.

Den viktigaste faktorn för en lyckad stamcellstransplantation är att patientens och donatorns vävnadstyper passar väl ihop. Det finns tusentals olika vävnadstyper. Först kartläggs patientens eventuella syskon. Om ingen lämplig donator hittas bland dem vänder man sig till registret över potentiella donatorer.

Napp vid tredje försöket

År 2015 fick Roberto för andra gången en kallelse till fortsatta undersökningar som en potentiell ”match”. Också denna gång var det någon annan som passade bättre som donator. När kallelsen sedan kom för tredje gången i februari 2016 var Roberto redan på förhand inställd på att inte heller denna gång bli vald. Som en trogen medlem i registret gick han ändå än en gång för att lämna nya blodprover.

– Efter en tid ringde Stamcellsregistrets koordinator och frågade om jag fortfarande var villig att donera, för den här gången skulle just jag vara den mest lämpade.

Han behövde inte tänka över svaret två gånger. För Roberto hade det ända sedan han anslöt sig till registret stått klart att om han någon gång blir vald ska han vara med ända till slutet. Det blev alltså tredje gången gillt.

Eftersom det finns så enormt många olika vävnadstyper är det statistiskt sett sällsynt att en enskild medlem i registret någonsin blir vald till donator – för att inte tala om att samma person är på förslag tre gånger inom några år.

På frågan om hurdan person stamcellstransplantatet eventuellt skulle gå till fick han endast svaret att det var fråga om en vuxen kvinna. Det räckte. Roberto berättar att han efter det han upplevt förstår anonymiteten ännu bättre än tidigare.

– Sist och slutligen spelar det ingen roll till vem eller vilken sorts patient hjälpen går, även om jag i första hand tänkte till exempel på barn som har leukemi när jag blev medlem i registret. Det enda som egentligen har betydelse är ändå att du genom att donera kan ge någon som är i en mycket svår situation en ny chans, konstaterar Roberto.

Att patienterna och donatorerna inte känner till varandras identitet är viktigt dels med tanke på integritetsskyddet, dels för att förebygga felaktiga motiv till donation. Möjligheten att få hjälp får under inga omständigheter vara beroende av exempelvis patientens identitet, nationalitet, kön, hudfärg eller hur intresseväckande patientens historia är.

Tillväxtfaktorer fick fart på stamcellerna

Följande steg var en grundlig hälsoundersökning som gjordes för att man skulle kunna vara helt säker på att donationen kan genomföras på ett säkert sätt för både Roberto själv och patienten som väntade på transplantatet. När det blev grönt ljus kunde sjukhuset gå vidare till att inleda patientens förbehandlingar. Donationen måste planeras in utgående från patientens situation så att man hinner förbereda patienten inför transplantationen genom att få bort så mycket som möjligt av den sjuka benmärgen. När man slagit fast ett datum och gjort de förberedelser som behövs är det av avgörande betydelse för patientens överlevnad att transplantationen genomförs i tid.

Den stora dagen för Robertos del kom i slutet av maj. Donationen gick till så att stamcellerna samlades in från blodomloppet. Det andra alternativet, som numera används mera sällan, är att samla in cellerna under nedsövning genom benmärgspunktion. Blodstamcellerna huserar vanligtvis i benmärgen, och för att få dem att föröka sig och söka sig ut i blodomloppet fick Roberto injektioner med tillväxtfaktorer under fyra dagar före donationen. Medan Roberto väntade på att få injektionerna satt han i väntrummet på hematologiska avdelningen vid Mejlans sjukhus. Där såg han patienterna som var intagna för vård på avdelningen. I det ögonblicket blev behovet av hjälp och betydelsen av att donera mycket konkreta för honom.

– Att många av patienterna var så unga, och att se också personer i min egen ålder fick mig att haja till.

Injektionerna orsakade lite värk i bäckenområdet, men den lindrades med vila och värkmedicin. För en stressad småbarnspappa innebar det här snarare en möjlighet att för en gångs skull få ta det lugnt några dagar och ligga på soffan och titta på film. Sjukledighet beviljades för hela den vecka då donationen genomfördes.

Att rädda liv genom att ligga och dra sig en dag

Den egentliga donationsdagen var en torsdag. Tidigt på morgonen fick Roberto skjuts av sin fru från Nurmijärvi till Mejlans. Först fick han värkmedicin, och medan han låg och slappade i sjukhussängen sattes kanyler in i båda armvecken. Sedan fick blodet cirkulera från ena armvecket via en maskin som kallas cellseparator och tillbaka in i andra armvecket. Under tiden sorterade cellseparatorn ut de värdefulla stamcellerna. Maskinen lät lite som en centrifugerande tvättmaskin.

Insamlingen pågick en arbetsdag, alltså ungefär åtta timmar. Roberto fick tiden att gå genom att titta på film och småprata med sjukskötarna.

– Jag skulle säga att själva donationen på sin höjd kändes som en aningen obehaglig väntan, det var allt. I varje fall är det något man mycket väl kan stå ut med, förklarar Roberto.

Efter donationen berömde och tackade sjukskötarna Roberto för hans ”prestation”, vilket kändes lite märkligt – han hade ju bara legat i sängen. Som en anspråkslös man tycker han att tacket snarare ska gå till personalen som hade ansvar för processen.

Redan följande morgon kändes allt nästan som vanligt för Roberto, även om han kanske var lite tröttare än normalt. Måndagen efter donationen återvände han till jobbet.

Det största tacket damp ner genom brevinkastet

Ungefär ett år efter att ha donerat stamceller kontaktade Roberto Stamcellsregistret och hörde sig för om hur det stod till med patienten som fått transplantatet – hade hon klarat sig? Transplantationen hade lyckligtvis gått bra och patienten hade återhämtat sig.

– Det var en lättnad att få höra det. Det kändes jättebra att jag hade kunnat hjälpa till, berättar Roberto.

Ett år är ändå en kort tid i en återhämtningsprocess där ingenting är säkert. Slutet på historien nåddes i januari 2019. Då damp ett personligt, anonymt tackbrev till Roberto från mottagaren av transplantatet ner genom brevinkastet i småbarnsfamiljens hem i Nurmijärvi. Kvinnan som fått ta emot stamcellerna berättade om sina erfarenheter och om vilken enorm betydelse tillfrisknandet har haft för henne och hennes familj. Roberto bestämde sig för att genast svara på brevet som berörde honom djupt.

– Det kändes fantastiskt fint att personligen få höra att mottagarens hälsa hade fortsatt vara bra i flera år nu och att hon kunde fortsätta leva ett normalt liv med sina närmaste.

Värva unga män med exemplets makt

Roberto, som jobbar med försäljning i logistikbranschen, ger beröm för att hela donationsprocessen var så smidig och enkel.

– Allt var planerat och fixat in i minsta detalj. Jag behövde inte bekymra mig om någonting, bara dyka upp på rätt plats vid rätt tid.

Även om det internationella registret där man söker efter potentiella donatorer totalt har över 30 miljoner medlemmar är Robertos historia ett levande exempel på att också ca 30 finländare årligen visar sig vara den enda rätta livräddaren för någon person. Ju fler medlemmar registret har, desto sannolikare är det att en lämplig donator hittas. Någon självklarhet är det inte. Också registret i Finland är i stort behov av fler medlemmar i åldern 18–35 år, särskilt män, som fortfarande är i minoritet bland registrets medlemmar.

Hur kunde man då få män som har fullt upp med sitt liv som ung vuxen att stanna upp inför den här frågan? Många känner till behovet av blodgivare och upplever att blodgivning är något de lätt kunde tänka sig för egen del, men att donera stamceller känns mer främmande.

– Jag vill inte ha någon som helst hjältegloria, men jag vill uppmuntra alla 20–30 åringar att ta reda på mer om det här. Det vore bra att åtminstone en gång tänka igenom saken så att man inte behöver gräma sig sedan över att man inte anslöt sig innan man nådde åldersgränsen på 35 år.

Roberto känner ödmjukhet inför tanken på att man genom att ge en vecka av sitt eget liv i bästa fall kan ge en annan människa många fler levnadsår. Den tanken ger honom fortfarande rysningar och får känslorna att stiga till ytan.

– Jag har inte ångrat det här för en sekund, och jag skulle inte tveka om jag blev ombedd att göra det på nytt.

Text: Kaisu Maijala
Foton: Janne Nurmi