Motorcyklande blodgivare
SMOTO, dvs. Suomen Motoristit ry, har i årtionden aktivt uppmuntrat sina medlemmar att ge blod. Raimo Ryhtä från Forssa, motorcyklist och aktiv donator, har som mål att med sin motorcykel alltid besöka en ny plats när han ger blod.
– På vintern är cirka 170 kilometer i en riktning fortfarande en lämplig sträcka, men på sommaren har jag kört ända till Uleåborg för att ge blod, säger Raimo Ryhtä, “pensionerad” lantbruksföretagare som bor i Jockis i Forssa.
Framme i Uleåborg kom det först inte något blod från armen.
– Då steg jag upp och satte mig i grannstolen och vi provade på att få blod ur min vänstra arm, därifrån fick vi en hel påse, minns Ryhtä fortfarande road.
Jag tar inte saken så allvarligt, för det handlar ju samtidigt om min älskade hobby, det vill säga glädjen att få köra motorcykel.
– Genom åren har det blivit tre “onödiga” resor, men jag har ändå lyckats ge blod mer än 90 gånger, säger Ryhtä.
Hobbyn och en god gärning förenas
Under årens lopp har han kört kors och tvärs med sin motorcykel till en blodgivning nästan hundra gånger, allt mellan Hangö och Uleåborg, eftersom hans mål är att se så många olika blodgivningsställen som möjligt. Hittills har han besökt drygt 60 platser.
En vårvinterdag i april besökte han första gången en blodgivarbuss som hade parkerat i Gårdsbacka i Helsingfors. Alternativet hade varit en blodgivning i Kides, men den här resan var lämpligare för vinterkörning.
SMOTO har hjälpt tusentals patienter
Ryhtä har deltagit i Forssan Matkamotoristits verksamhet sedan 1978 och är en av de grundande medlemmarna i takorganisationen SMOTO, det vill säga Suomen Motoristit. SMOTO har i flera år uppmuntrat sina medlemsklubbar att tävla sinsemellan om vem som ger mest blod. Målet är 800–1 000 bloddonationer per år, och den klubb som gett mest blod belönas.
I Forssa Matkamotoristit, som Raimo Ryhtä representerar, finns det också ett par andra aktiva blodgivare, men han medger att mycket mer kunde göras för blodgivningen.
– Min klubb har 150 medlemmar, och om vi ens lyckas få 15 av dem att ge blod en gång om året, så är det ett bra resultat, säger han.
Det är särskilt svårt att locka nya donatorer. Ibland har de kört tillsammans för att ge blod, men i huvudsak har Ryhtä kört ensam för att ge blod. Klubbmedlemmarna har tillräckligt med aktiviteter under veckans klubbkväll, de vinterbadar och kör till stugan, varefter de ofta far ut på en gemensam motorcykelfärd.
Livsviktig verksamhet
Ryhtä säger att han har minskat på sina uppgifter i klubbverksamheten redan i några år, men att han tänker fortsätta ge blod så länge som åldern och hälsan tillåter det.
Målet är att ge blod hundra gånger, vilket säkert kommer att ske inom ett par år.
– Blodgivning är en viktig verksamhet och i min närståendekrets har det också funnits behov av donerat blod, säger Ryhtä.
Hittills har hans kropp klarat blodgivningen bra, och efter kaffet sätter han sig genast på motorcykeln och kör hem – och den resan kan ibland vara lång! Hemma väntar också jordbruksarbetet.
Text: Iira Hartikainen
