Varför mäter Blodtjänst donatorernas hemoglobinnivå istället för deras järndepåer (t.ex. ferritin)?

Mätning av blodgivarens hemoglobin är ett myndighetskrav. Mätningen säkerställer att blodgivaren inte har anemi, dvs. för låg hemoglobinnivå i blodet. Man kan ge blod om hemoglobinvärdet är mellan 125 och 175 g/l för kvinnor och mellan 135 och 195 g/l för män.

Blodgivningen sänker hemoglobinvärdet tillfälligt med 10–15 g/l. Vid blodgivning förlorar man järn. Järnbrist är vanligast bland de yngsta kvinnliga blodgivarna (18–25 år). Därför rekommenderar vi dem att inte ge blod mer än en gång per år. För andra kvinnor rekommenderar vi högst 2–3 gånger och för män högst 3–4 gånger per år. Som enskild faktor påverkar blodgivningsintervallet järndepåernas nivåer mer än till exempel ålder eller kostvanor.

Blodtjänst har inga exakta krav eller rekommendationer för ferritinnivån i en situation där blodgivaren har mätt sitt eget ferritinvärde. Vid blodgivning beror tolkningen av ferritinvärdet på varför järndepåerna och ferritinvärdet har undersökts. Om undersökningarna har gjorts för att utreda symtomen och det framkommer att orsaken är ett lågt ferritinvärde, kan man inte ge blod. Ett slumpmässigt fynd av låg ferritinnivå hos en symtomfri person är däremot inte i sig ett hinder för blodgivning. Blodtjänst baserar sitt förebyggande av skadlig järnbrist på olika rekommendationer om blodgivningsintervaller för män och kvinnor (se ovan) och på ett minimiintervall för blodgivning (minst 91 dygn för kvinnor och minst 61 dygn för män) samt på utdelning av järntillskott till blodgivare i riskgrupp (kvinnor under 50 år samt alla frekventa blodgivare).

Blodgivaren måste må bra; man kan inte ge blod om man känner sig utmattad eller exceptionellt trött. Diagnostiserad järnbristanemi, eller något annat järnbristtillstånd med symtom, ska vara behandlad. Blodgivning är möjlig när situationen är avhjälpt och det har gått minst ett halvt år sedan järnbehandlingen började.