Vanliga frågor

Under amningstiden (även medan man ammar delvis) kan man inte ge blod.

Graviditeten, förlossningen och amningen tär på moderns järnreserv. Då man ger blod, förlorar man också järn. Därför kan man ge blod först då man slutat amma. Det krävs ingen extra paus efter att amningen avslutats.

Vill du veta mer? Ring blodgivarnas avgiftsfria infotelefon 0800 0 5801 (må–fre kl. 8–17).

Man kan inte ge blod under graviditeten. Efter förlossningen bör man vänta i minst sex månader innan man kommer för att ge blod.

En enskild blodgivning under den tidiga graviditeten utgör inte en risk, och en blodgivning ökar inte risken för missfall. Men kvinnor som försöker bli gravida rekommenderas att undvika blodgivning, för det är önskvärt att hålla en bra hemoglobinnivå om man vill bli gravid.

Se också: amning

Vill du veta mer? Ring blodgivarnas avgiftsfria infotelefon 0800 0 5801 (må–fre kl. 8–17).

Vi rekommenderar att unga kvinnor mellan 18-25 år donerar blod högst 1 gång per år. Annars rekommenderar vi att kvinnor donerar högst 2-3 gånger och män högst 3-4 gånger om året.

Mellan två blodgivningar måste kvinnor hålla en minimipaus på minst 91 dygn och män minst 61 dygn.

Med hjälp av räknaren kan du räkna ut om minimitiden för följande möjliga blodgivning har gått.

Vid och trombocytgivning är intervallet kortare, eftersom de röda blodkropparna då återförs till blodomloppet.

Blodets volym återställs på några timmar; det hjälper att dricka mer än normalt efter blodgivningen.

Mängden röda blodkroppar har återställts efter cirka tre månader. De röda blodkropparna lever i vår kropp i ungefär 120 dygn, eller ungefär fyra månader och därför förnyas blodcellerna hela tiden, oavsett om vi ger blod eller inte.

Blodets järnhalt återgår till det normala i genomsnitt inom ett par månader.​

Det är viktigt att blodgivaren får tillräckligt järn ur sin kost för att ersätta den förlorade mängden järn. För att förebygga eventuell järnbrist hos blodgivare finns det minimitid mellan blodgivningar, och riskgrupper erbjuds järntillskott.

Vår rekommendation är att kvinnor i åldern 18—25 år ger blod endast en gång om året, eftersom blodgivarstudier har visat att särskilt unga kvinnor löper risk att utveckla järnbrist.

Under en blodgivning förlorar kvinnor upp till 60—100 % av den mängd järn som utgör deras järndepåer. Depåerna fylls på långsamt, och syftet med vår rekommendation är att främja återställandet av järndepåerna.

Kvinnor som försöker bli gravida rekommenderas undvika att ge blod, eftersom hemoglobinnivån bör vara god hos kvinnor som vill bli gravida. En enskild donation i början av graviditeten utgör dock inte en risk och blodgivning ökar inte risken för missfall.

Motion och idrott är inget hinder för blodgivning, men man bör tänka på vissa saker då man planerar tidpunkten för blodgivning.

Under blodgivningen förlorar man ungefär en halv liter blod, och det påverkar vätskebalansen på kort sikt.

Sänkningen av hemoglobinvärdet på grund av blodgivningen påverkar prestationsförmågan, som behövs vid hård eller långvarig fysisk prestation, på både kort och längre sikt. Dagen efter blodgivningen kan motionärer börja med sin vanliga träning. Däremot kan det ta upp till en månad att klara av målmedveten, hård träning och att uppnå topprestationer.

För att säkerställa normaliseringen av vätskebalansen, skall man inte motionera eller utöva idrott där man svettas mycket, eller anstränger stickarmen, samma dag efter att man donerat blod. För att vätskebalansen skall vara så bra som möjligt redan innan blodgivningen, borde man inte idrotta och svettas mycket just innan man kommer till blodgivningen.

Vill du veta mer? Ring blodgivarnas avgiftsfria infotelefon 0800 0 5801 (må–fre kl. 8–17).

I järntillskottet Ferrodan som blodgivarna får finns inget animaliskt järn eller annat animaliskt. Den socker-, laktos- och glutenfria produkten passar både personer med laktos- och glutenintolerans samt veganer. Järnpreparatet Ferrodan är ett inhemskt näringstillskott som förutom järn (ferrofumarat) innehåller C-vitamin för bättre upptagning.

Minimigränsen är på grund av mängden blod som samlas in.

Människans kropp innehåller ungefär fem liter blod. Den mängd (cirka en halv liter) som samlas in vid blodgivningen, får av säkerhetsskäl inte överstiga 10 procent av den totala blodvolymen.

Då kroppens blodmängd är beroende av kroppsvikten, är den hos personer som väger under 50 kg så liten, att riskerna för biverkningar efter blodgivningen, såsom svindel, illamående eller avsvimning, ökar.

Samma viktgräns nämns i de flesta internationella rekommendationer och den finns också i EU:s bloddirektiv, som alla medlemsländer ska följa.

Mätning av blodgivarens hemoglobin är ett myndighetskrav. Mätningen säkerställer att blodgivaren inte har anemi, dvs. för låg hemoglobinnivå i blodet. Man kan ge blod om hemoglobinvärdet är mellan 125 och 175 g/l för kvinnor och mellan 135 och 195 g/l för män.

Blodgivningen sänker hemoglobinvärdet tillfälligt med 10–15 g/l. Vid blodgivning förlorar man järn. Järnbrist är vanligast bland de yngsta kvinnliga blodgivarna (18–25 år). Därför rekommenderar vi dem att inte ge blod mer än en gång per år. För andra kvinnor rekommenderar vi högst 2–3 gånger och för män högst 3–4 gånger per år. Som enskild faktor påverkar blodgivningsintervallet järndepåernas nivåer mer än till exempel ålder eller kostvanor.

Blodtjänst har inga exakta krav eller rekommendationer för ferritinnivån i en situation där blodgivaren har mätt sitt eget ferritinvärde. Vid blodgivning beror tolkningen av ferritinvärdet på varför järndepåerna och ferritinvärdet har undersökts. Om undersökningarna har gjorts för att utreda symtomen och det framkommer att orsaken är ett lågt ferritinvärde, kan man inte ge blod. Ett slumpmässigt fynd av låg ferritinnivå hos en symtomfri person är däremot inte i sig ett hinder för blodgivning. Blodtjänst baserar sitt förebyggande av skadlig järnbrist på olika rekommendationer om blodgivningsintervaller för män och kvinnor (se ovan) och på ett minimiintervall för blodgivning (minst 91 dygn för kvinnor och minst 61 dygn för män) samt på utdelning av järntillskott till blodgivare i riskgrupp (kvinnor under 50 år samt alla frekventa blodgivare).

Blodgivaren måste må bra; man kan inte ge blod om man känner sig utmattad eller exceptionellt trött. Diagnostiserad järnbristanemi, eller något annat järnbristtillstånd med symtom, ska vara behandlad. Blodgivning är möjlig när situationen är avhjälpt och det har gått minst ett halvt år sedan järnbehandlingen började.

En frisk människa kan tryggt ge blod och det uppstår sällan några biverkningar. Via hälsodeklarationen och intervjun före blodgivningen försäkrar vi oss om att blodgivningen inte medför någon risk för blodgivaren. Blodtjänst är ansvarigt för att blodgivningen är trygg och säker för både blodgivaren och patienten.

Ibland kan det förekomma tillfälliga symtom eller men efter en blodgivning; närmast illamående eller blåmärken. Alla blodgivare är försäkrade för men eller olyckor som orsakats av blodgivningen.

Någon risk att bli smittad via blodgivningen finns inte, för nålar och annan rekvisita används aldrig mer än en gång.

För patienten som får blodet, är det viktigast att blodgivaren är frisk. Bara en liten del av alla sjukdomsalstrare kan testas, varför ett noggrant urval av blodgivarna är viktigt med tanke på patienternas säkerhet. De blodprov som tas i samband med blodgivningen, används för kontroll av blodgivarens hemoglobinvärde och för bestämning av blodgruppen samt för test av förekomsten av de viktigaste infektioner som sprids via blodet (HIV, hepatit A, B och C, syfilis).

En eventuell, mycket färsk infektion hos blodgivaren, vilken ännu inte ger utslag i laboratorietesten, utgör en liten säkerhetsrisk för patienten. Med hjälp av olika långa blodgivningskarenser försöker vi minimera också denna risk. Preparatens mikrobsäkerhet kan dock inte vara helt fullständig.