Vanliga frågor

Plasmagivning är en säker åtgärd, men hos ett litet antal givare är det förknippat med liknande nackdelar som vid helblods- och trombocytgivning.

Målet är att minimera nackdelarna genom att utifrån kön och vikt bestämma mängden som samlas in och genom att injicera saltlösning intravenöst efter givningen för att kompensera för den förlorade mängden vätska.

Plasmaferesverksamheten börjar i liten skala och när verksamheten inleds har den knappt någon inverkan på den totala mängden plasma som Blodtjänst samlar in. Merparten av plasman kommer även i fortsättningen från helblodsgivning, medan plasmaferes på årsbasis står för cirka 5 procent.

Man kan boka tid om förutsättningarna för plasmagivning uppfylls. Blodtjänst kallar också plasmagivare separat.

Särskilt plasmagivare med blodgrupp AB+ respektive B+ önskas eftersom dessa blodgrupper behövs i mindre utsträckning för patienter än andra blodgrupper (vid helblodgivning).

Vid plasmagivning är blodgruppen irrelevant när komponenter separeras från plasma och används som råmaterial för läkemedel.

Plasmaråvaran kan inte vidareförädlas i Finland, så den plasma som blodgivare i Finland har gett säljer Blodtjänst till Takedas läkemedelsfabrik. Sjukhusen i Finland beställer de plasmaläkemedel som behövs i patientvården från läkemedelsdistributörer som är verksamma i Finland.

Oron för hur plasman ska räcka till för tillverkningen av plasmaläkemedel har ökat i Europa de senaste åren. Coronapandemin minskade tillgången på plasma ytterligare, samtidigt som behovet av plasma som råvara för läkemedel har ökat.

Det mesta av världens plasma samlas för närvarande in i USA – Europas självförsörjningsgrad av plasmaråvara är endast cirka 60 procent. I Europa råder det sedan flera år tillbaka brist på plasmaläkemedel, särskilt immunglobulinpreparat.

Blodtjänst svarar för sin del på situationen genom att inleda plasmaferesverksamheten på nytt efter en paus på 10 år.

Den övre gränsen för BMI är 40, för om personen är överviktig är det inte så enkelt att bestämma blodvolymen och risken för en för stor insamlingsmängd i förhållande till givarens blodvolym ökar.

Plasma samlas in med hjälp av aferesutrustning som används av personal med särskild utbildning. All aferesgivning vid Blodtjänst (plasma och trombocyter) är därför koncentrerad till ett ställe.

Om givarens kropp har tolererat helblodsgivning väl, tyder det på att det inte kommer att uppstå några problem vid plasmagivning heller. Då har givarens blodådror också visat sig vara lämpliga för blod-/aferesinsamling.

Blodtjänst samlade in plasma genom plasmaferes från 1970-talet fram till 2014. Då beslutade man att upphöra med den maskinella insamlingen av plasma av medicinska och ekonomiska skäl: det fanns inte längre något särskilt behov av att samla in inhemsk aferesplasma eftersom ursprunget till den plasma som används i plasmaprodukter – till följd av produktionsprocessernas utveckling – inte längre hade samma betydelse som tidigare. Plasmaferesverksamheten hade också blivit ekonomiskt olönsam.

År 2024 har plasmaferesverksamheten återupptagits eftersom situationen har förändrats och det i flera år har rått brist på plasmaråvara i Europa. European Blood Alliance (EBA) – som representerar europeiska blodbanker – och Europarådet och EU-kommissionen har identifierat behovet av att öka den europeiska plasmainsamlingen och minska beroendet av plasma från USA.