Vilka undersökningar görs av blodet
För patienten som får blod, är det viktigast att blodgivaren är frisk. Därför granskas blodgivarens hälsotillstånd såväl via hälsodeklarationen som via de laboratorietest som görs på blodproven.
Blodgivarens hemoglobinvärde kontrolleras vid varje blodgivning. Därutöver tas blodprov för bestämning av blodgruppen och test av förekomsten av erytrocytantikroppar och olika bakterier och virus.
Blodgrupps- och antikroppsbestämningar
ABO-blodgrupperna är A, O, B och AB. För Rh-blodgrupperna bestäms bland annat Rh D-faktorn, som uppträder som Rh D-positiv eller Rh D-negativ. För Rh-blodgruppen bestäms alltid också C-, c-, E- och e-faktorerna. För Kell-blodgruppen bestäms K-faktorn, som också förekommer som K-positiv eller K-negativ. Blodgivaren får veta sin blodgrupp vid sin andra blodgivning.
Hos blodgivarna testas också förekomsten av antikroppar mot röda blodkroppar, vilka uppstår till exempel vid blodtransfusion, eller graviditet. Eftersom antikropparna med blodet också överförs till patienten, kan en person inte ge blod om det i blodet finns antikroppar som kan ha betydelse vid blodtransfusioner.
Hos en del av de personer som regelbundet ger blod analyseras också andra blodgruppsantigener, med vars hjälp det är möjligt att hitta blod som passar särskilda patientgrupper. Sådana patientgrupper är till exempel cancerpatienter och personer med en mycket ovanlig blodgrupp.
Virustest
Varje påse med givet blod testas för förekomst av HI-virus, hepatitvirus A, B och C, syfilisbakterier och parvovirus. Mycket färska infektioner ger inte utslag ens i de allra noggrannaste laboratorietesten. Därför är det viktigt att blodgivaren svarar ärligt på frågorna i hälsodeklarationen.
Ge aldrig blod för att bli virustestad, eller om du misstänker att du kan ha blivit utsatt för en smittorisk!
