ALLA ÄR DE HJÄLTAR

I en sång frågades en gång: Vilka är de, hjältarna? Svaret löd: Vi är hjältar, allihop.

Att vara hjälte är ändå något speciellt; någon man ser upp till. En hjälte gör någonting som andra drömmer om; de räddar sådana som håller på att drunkna, de försvarar fosterlandet eller klättrar i berg med snöklädda toppar.

Jag träffar hjältar varje dag.

I deras kalendrar finns en anteckning: 61 eller 91 dagar sedan senaste blodgivning; jag kan återigen ge blod. Deras telefoner piper till mitt under ett möte och de avlägsnar sig med en ursäkt, för någonstans finns det en patient som behöver hjälp. De har inväntat en förlossning eller en operation för att åter en gång få sträcka fram sin hjälpande arm.

De kan inte alltid ge blod. Deras blodådror drar sig ibland undan; hemoglobinvärdet är för lågt eller så flyter blodet för trögt. Men de ger inte upp utan kommer tillbaka. Eller sporrar någon annan att ta deras plats.
De har ett högre mål.

De är vackra och fula, modiga och skygga, smala och runda, långa och korta. De är någonting mellan 18 och 65 år gamla. De bor i Tölö i Helsingfors, eller Tuupovara nära östgränsen, i en stuga eller i en herrgård. De kör omkring i en Audi, eller trampar iväg på en cykel. De är veganer, sannfinländare, mörka och ljusa. De har lösögonfransar, en finne på hakan, ont i knät, sträva händer. De simmar, mumsar glass, gråter och skrattar. De har bekymmer, de känner glädje, spänning och de kan ha kort stubin.
De är människor av alla de slag.

Men de har ett gemensamt drag. De ställer alla frivilligt upp för att hjälpa och för dem är det viktigast att patienten blir frisk, eller blir bättre, eller rentav räddas till livet. De drar sitt strå till stacken, de ger den värdefullaste av gåvor och de förväntar sig inte att få något i gengäld. De dricker sitt kaffe läsande en tidning och sen går de hem, eller tillbaks till jobbet.

De är blodgivare.

De är hjältar, allihop.

Tack för att du också i år hjälpte åtminstone tre patienter. Du offrade en stund, men den stunden gav livet en ny chans.


Text: Päivi Sumsa