FRÅN MILITÄREN MED GOTT HUMÖR

För många av dem som börjat ge blod under värnpliktstiden uppstår ofta en paus på, i vissa fall till och med flera årtionden då de blir civila. Janne Niutanen hör till dem som fortsatte att ge blod då han kom civil.

Janne Niutanen, 24, från Helsingfors, sätter sig efter arbetsdagens slut vid bordet på blodtjänstbyrån i Sanomahuset. Det är dags för den tredje blodgivningen.

Jannes blodgivarkarriär startade år 2010 i reservofficersskolan i Fredrikshamn. Den mobila blodtjänsten körde en dag in på kasernområdet och möblerade om ett klassrum till tillfällig blodgivning. Ett extra programnummer av det slaget som omväxling till den vanliga tjänstgöringen fick naturligtvis officerseleverna på benen.

– Av hundra beväringar kom ett trettiotal för att ge blod, berättar Janne.

Janne erkänner att även om han redan tidigare funderat på att börja ge blod, var beslutet inte alldeles lätt. Han hade nämligen tänkt spela en fotbollsmatch samma dag och den måste han avstå ifrån om han gav blod.

– Blodgivningen kändes okej och inte heller slutade sportandet med det. Efter blodgivningen fick man ju tjänstledigt för resten av dagen och dessutom en extra permissionsdag, berättar den unge mannen som tävlar i både squash och volleyboll.

Blodtjänst kom till Janne

När Janne skulle ge blod en andra gång, behövde han inte heller bege sig någonstans, för också den gången var det Blodtjänst som kom till honom. När det gått ett drygt år sedan hans första blodgivning, kom den mobila blodtjänsten till hans arbetsplats.

– Min arbetskamrat var ivrig blodgivare och han lockade med också andra. Vi var den gången tre från vårt arbetsteam som gick för att ge blod, förklarar Janne, som arbetar som systemplanerare.

Janne tycker att blodgivning på arbetsplatsen är en god idé. Den erbjöd en välkommen avkoppling i eftermiddagens arbete och arbetsgivare hade heller definitivt inget att invända. Och samtidigt passade vi på att dricka vårt eftermiddagskaffe.

Också en okänd är viktig

Ursprungligen ville Janne bli blodgivare för att man blir på så gott humör då man känner att man kan hjälpa andra. Fortfarande ger han blod av samma orsak.

Varken Janne eller någon av hans närmaste har någonsin behövt blod, men det dämpar inte hans iver att hjälpa. Tvärtom!

– Blodet går till ett gott ändamål även om den som får hjälpen inte är bekant, säger han.

En välförtjänt vila

När alla punkterna i blanketten fyllts i, kallar sjukskötaren på Janne. Under diskussionens gång framgår det, att även om det gått en tillräckligt lång tid sedan senaste blodgivning, gör hans rinnande näsa och andra förkylningssymtom att han inte den här gången kan ge blod.

Janne lämnar emellertid blodgivningen med gott humör, för han behöver inte vänta särskilt länge på att återkomma. Eftersom det är fråga om on helt normal förkylning, kan han lägga sig på blodgivarbritsen strax efter det att han återigen känner sig frisk.

Janne är tämligen övertygad om att man nog kommer att se honom fylla i blanketten många gånger än.

– Jag tror att jag kommer att fortsätta att ge blod ett par gånger i året. De dagarna kan jag inte spela, men det är kanske riktigt bra att vila sig en dag då och så, säger han med ett leende.

Text och bilder: Johanna Ruhanen



Också signaturen ”Åcq” började ge blod under värnpliktstiden. Han gav för en tid sedan blod för hundrade gången och fortsätter alltjämt att ge blod. Läs veteranens egen berättelse så som han själv berättar den (på finska).

 Nollasta sataan – kiihtymättä