Passet till ett fortsatt liv

För Timo Laukkio blev stamcellstransplantationen
PASSET TILL ETT FORTSATT LIV

– Där fanns en och en halv liter, eller tre påsar, antagligen blod, som blandats med vitmossa. Läkaren stack ett hål i armvecket och så började transplantatet droppa in. Efter två timmar var stamcellstransplantationen över. Det var det. Jag hade blivit räddad till livet. Så enkelt och okonstlat uttrycker sig Timo Laukkio, chefredaktör för MTV3 och känd av hela Finlands folk. Han insjuknade i aggressiv cancer veckan före jul år 2005.

Sjukdomen drabbade honom som en blixt från klar himmel. Den 18 december kände Timo Laukkio att han började få huvudvärk. Värken blev så svår att han till sist uppsökte jourpolikliniken. Därifrån förpassades han direkt till sjukhuset. Till en början misstänkte man neurologiska symtom, men rätt snart kom den slutliga diagnosen, akut myelon leukemi, AML.

– Det blev en helvetisk chock utan någon som helst förvarning. Jag hade ingen aning om att jag hade cancer. Sen bara brakade allt samman. Konditionen rasade i så snabb takt att jag inte ens hann sörja, berättar Laukkio.

Cytostatbehandlingen mot leukemin inleddes omedelbart då diagnosen blev klar. Laukkios fysiska kondition försämrades hastigt han drabbades av en allvarlig infektion, som han med redaktörsjargong beskriver som att ”mitt blod bara ruttnade bort”. Han flyttades från avdelning 142 till intensiven, där han låg halvt medvetslös i respirator i två tre dagar. – Läkarna hyste inget större hopp om att jag skulle överleva. Men inte dog jag!, minns Laukkio.

Smärtsamt att leva!

Därefter följde sex fullständigt vansinniga veckor som Laukkio beskriver som en tid då han var totalt handlingsförlamad och oförmögen att tänka. – Jag hade alldeles vansinniga smärtor och jag fick fullständigt kopiösa mängder värkmedicin, för vilka jag dock är djupt tacksam.

Den första cytostatbehandlingen hade effekt. Man fick leukemin under kontroll och man lyckades döda cancercellerna. För säkerhets skull gavs ytterligare två cytostatomgångar.

– Det sägs att cytostatbehandlingarna är svåra. Man upplever dem också olika. Den andra behandlingen gick i ett nafs, den tredje blev kuslig. Jag hade en kontinuerlig olokaliserad infektion och låg fyra veckor i 40 graders feber, berättar Laukkio.

– Febern var en daglig företeelse och den började alltid med ett anfall av frossa som kunde vara allt från en halv timme till två timmar. Frossan fick hela sjukhusbädden att skaka. För en utomstående var det säkert ganska obehagligt, men för mej hörde frossan till dagsrutinen. Jag hoppades bara att den skulle sätta in före morgonkaffet, det var inte så roligt då kaffekoppen började skaka i handen på mej.

Den barmhärtiga infektionen

Att gestalta allvaret i min sjukdom och det tillstånd jag befann mig i, tog sin tid. I dag förstår Laukkio att han först då han fick diagnosen verkligen insåg hur allvarlig situationen var. Han berättar att han kände sig bedrövad, men att han inte egentligen var rädd. Den svåra infektionen var också till en viss hjälp då den dämpade tankeverksamheten.

– Medicineringen höll mig virrig under den kritiska tiden. Att fatta det hela tog lång tid. Jag missade till och med poängen med att vara sjuk; jag kom aldrig åt att på allvar brassa över min cancer, berättar Laukkio.

Hela kroppens arbete

Laukkio ser på sin sjukdom med sarkastisk humor. Han beskriver den svåraste tiden under sin sjukdom på ett galghumoristiskt sätt. – Utseendet kändes förödmjukande. Jag var skallig, naturligtvis, nästan dubbelt så stor som normalt, lik som Charlie Brown. När trombocytnivån är låg, är man känslig för blödningar och ögonvitorna var fulla av blodsutgjutelser. Jag såg ut som en ljus korgboll med röda bromsljus, skämtar Laukkio. – Det finns, när allt kommer omkring, inget kameliadamslikt vackert i en sjukdom, fast sjukdomen är cancer och cancern är leukemi. Hela kroppen deltar rent konkret i arbetet, fortsätter han.

Ändå kändes det på något sätt befriande att bli sjukhusbunden, erkänner Laukkio och förklarar att i det civila måste människan tänka och ta ansvar. Åtminstone han kände en viss tillfredsställelse över att ”helt legitimt få lägga sig till sängs och bara vara”.

– Att kämpa emot hospitaliseringen är en slags hobby. Jag var naturligtvis den kändaste, snällaste och aktivaste patienten, rätt och slätt klassens primus, säger han uppkäftigt.

Maten smakade inte för primusen. Och här kommer Kristiina in i bilden.

Samtidigt på hemmafronten

Timo Laukkios hustru, Kristiina Hanhirova led inte av cancer, låg inte medvetslös på intensiven i klorna på en svår infektion, eller stapplade omkring i smärtupplevelsernas yttersta gränsmarker. Hon var med från den allra första våldsamma begynnelsen och förstod exakt vad som pågick. Hon lämnade sitt dagliga arbete, raderade inbokningarna i sin kalender och koncentrerade sig på att sköta och stöda sin man, lagade dagliga delikatesser åt sin bättre hälft som blivit ordentligt uppskakad av sjukhusmaten, och förde dem till Mejlans sjukhus.

– Det är olika saker som är svåra för patienten och dennes närmaste. En del saker upplever man på olika sätt. Jag levde som Scarlett O’Hara; en dag i sänder. Jag orkade inte tänka längre än den dag som var; morgondagen fanns i någon mån i tankarna, men dagen därpå fanns inte längre. Allt blir vardag och allt vänjer man sig vid, berättar Hanhirova.

Hanhirova fattade genast att man allvarligt övervägde en benmärgstransplantation. Hon förstod att utan en transplantation skulle tillfrisknandet bli ytterst svårt. För patienten klarnade situationens allvar och nödvändigheten att finna ett transplantat först då paret diskuterade transplantationen med transplantationskoordinatorn.

– När jag fick höra att man hade funnit en lämplig donator, råkade jag ut för ett alldeles otroligt känsloutbrott. Jag grät av glädje ute på stan och i Mejlans, minns Hanhirova.

Stöd från jobbet, bekanta och okända

Paret behövde inte bära sjukdomens börda ensamma. Stöd fick de från bekanta, den egna arbetsplatsen och den plats som under årens lopp blivit deras hemby; Lill-Hoplax i Helsingfors, stadsdelen nedanom Mannerheimvägen. När sjukdomen började övervinnas, beslöt familjen Hanhirova-Laukkio att flytta – nej, inte bort från Lill-Hoplax, utan bara alldeles intill, i grannskapet.

– Kanske man kan säga det som så, att någon brist på flytthjälp rådde det inte. Den främsta iakttagelsen under sjukdomen var att märka att när det för någon går riktigt åt pipan, finns det många människor som är villiga att ta del av tragedin och dämpa rädslan. Vi har närstående, fast man inte som frisk dagligen märker det, säger Laukkio.

Med närstående menar han främst arbetskamraterna på MTV3 nyhetsredaktionen.

– Det känns märkligt att uppleva en kollektiv gemenskap. Stödet gav en märkligt trygg känsla – arbetsgemenskapen fungerar således också som ett skyddsnät, säger Laukkio med tacksamhet.

En uppskakande erfarenhet: det finländska vårdsystemet

Att insjukna i akut leukemi, genomgå cytostatbehandling och klara av tre olika infektioner är ett upplevelsepaket i mammutklass. Och på allt detta läggs ännu det finländska vårdsystemet!

– I det här fallet är jag en verklig fegis, förklarar Laukkio. – Till en vuxen finländares normala beteendemönster hör ju att skälla ner det rådande systemet. Men jag har endast och enbart gott att säga om det system i vars vård jag hamnade. Var och en utförde sin egen uppgift med stor yrkeskunskap och engagemang. Alla visste exakt vad det rörde sig om och inga frågor blev obesvarade. Den finländska hematologin står på internationell toppnivå. Jag var i så goda händer som man rent mänskligt kan tänka sig, säger Laukkio tacksamt.

Den regionala jämlikheten och det faktum att den inte förverkligas, korsade också Laukkios hjärna. Vid tiden för den egentliga benmärgstransplantationen infekterades han av cytomegalovirus, som man kämpade mot i fem arbetsamma veckor. Under den här tiden bodde Laukkio hemma, men besökte Mejlans sjukhus i grannskapet två gånger per dag för att få dropp.

– I extrema situationer understryks människornas olikheter: en förlorar allt hopp, en annan är apatisk eller aggressiv eller spelar tuff. Jag är förvånad över hur personalen, vid sidan om vårdarbetet, kunde förhålla sig som mänskliga individer till patienterna och deras sjukdomar – utan att glömma humorn. Det är ett skakande privilegium att få uppleva detta och tänker på hur man själv förefaller tro att man är den enda som verkligen ägnar sig åt sitt arbete, säger Laukkio.

Erytrocyter och trombocyter i huvudrollen

Systemets klaraste stjärnor i leukemipatientens ögon och blodkärl är dels den yrkeskunskap och det engagemang som vårdpersonalen visar och dels blodpåsarna, ur vilka organismen erhåller bland annat röda blodkroppar och trombocyter. Laukkio räknar ut att han fick hundra till hundrafemtio påsar med olika blodpreparat.

– Först ansåg man dem vara en självklarhet, men sen då jag började få HLA-typade preparat, slogs jag av begreppet ”Blodtjänsts service”. Blodpreparaten hade framställts för just precis mina behov. För en sats krävdes det åtta blodgivare som ringdes upp av Blodtjänst och som sedan kom för att ge blod. Det kan hända jag åter en gång hade dött utan deras hjälp… säger Laukkio.

Födelsedagen sköts upp

För Laukkios del började man diskutera en benmärgstransplantation redan i fjol. Eftersom Laukkio inte har syskon, fann man ingen lämplig givare bland de anhöriga. Sökandet via benmärgsgivarregistret inleddes utan dröjsmål. I något skede gick det också upp för cancerpatienten själv att han behövde ett transplantat. Utan transplantatet hade han antagligen inte återvänt till livet. Men man tvingades vänta rätt länge på transplantatet, vilket i och för sig gjorde bara gott för Laukkios rehabilitering.

– I samband med transplantationen gjorde sig samvetet påmint. Jag kände inte den högtidlighet som borde ha hört till. Ändå räddade det livet, mitt liv, förklarar Laukkio.

Många patienter firar en ny födelsedag då de tar emot transplantatet. I Laukkios familj väntade man med födelsedagsfirandet tills man i hans blod fann spår av de första nya vita blodkroppar som producerats av hans nya benmärg. Då brast familjen ut i GLÄDJE.

Text: Jaanaliisa Kuoppa
Foto: Jyrki Komulainen

 Till sidans början