Blodgivare 007 – med uppdrag att misslyckas???

För 26 år sedan väcktes min dröm om att en dag få bli blodgivare. Men vägen fram till drömmen är sällan rak och oftast är det en regnbågsväg man slagit in på, med en skatt lika svårfångad som en intvålad tvååring i badkaret… Men en dag lyckades det – följ med på vägen från ung flicka med blodiga drömmar till modern hjältinna som räddar liv på lunchrasten.

-Ett sånt fantastiskt blod du har, sa skolläkaren till mig när jag var omkring nio år.
-Du kommer att bli en duktig blodgivare när du blir stor, lade hon till och jag höll på att spricka av stolthet och glömde för en sekund bort att jag svimmade bara jag såg en synål.
     Fjorton år senare står jag stolt med mitt fantastiska blod på blodgivningscentralen i Åbo, redo att tillsammans med bästa väninnan dra mitt hjältemodiga strå till stacken för att rädda liv – nålskräcken till trots. När det är min tur hinner jag knappt säga hej förrän sköterskan spänner ögonen i mig och säger att tack, men tyvärr måste man väga över femtio kilo, men jag är hjärtligt välkommen att dricka en kopp kaffe och äta en bulle i alla fall. Tack.
     Snopen och slokörad satte jag mig vid kaffebordet och knaprade på en bulle jag inte gjort mig förtjänt av och väntade på min väninna (två avundsvärda kilo över den magiska gränsen).

Svimmar. Igen.
Nio år senare gör jag reportage från en blodgivning – och svimmar. Två gånger. Den magiska viktgränsen har jag fortfarande inte lyckats passera – inte så lätt när man är tre äpplen hög och tycker choklad doftar ljuvligt men smakar kväljande. Jag börjar inse att världen kanske aldrig kommer få ta del av mitt fantastiska blod och inleder en sorgeprocess där jag försöker skyffla vigd jord över drömmen om att bli den där duktiga blodgivaren skolläkaren födde inom mig.

Jag – den perfekta blodgivaren. Men glömsk.
Så en vårdag ytterligare några år senare är jag åter på väg på blodreportage (det som står att läsa här intill). Samma morgon har jag en marginal på exakt ett hundra gram och den begravda drömmen hämtas tillbaka från sin exil i underjorden – nu jäklar ska det bli av! Jag är varken förkyld, berusad eller bakis, sonen är fyra år och för länge sedan både utklämd och slutammad, och både tatueringar och piercingar avskrev jag för ännu längre sedan. Jag är inte bög och i England har jag, tyvärr, aldrig satt min fot. Jag har varken aids, epilepsi eller någon annan otrevlig sjukdom, mitt Hb låg sist på föredömliga 141 g/l och någon ny sexpartner har jag inte haft på ett bra tag, den gamla duger så bra så – jag är med andra ord den perfekta blodgivaren. Nu ska här sugas blod!
      Väl på plats märker jag att jag i min stora iver glömt mitt id-kort hemma. SUCK. Inga böner hjälper – utan id, inget blod. Åker mer uppretad än uppgiven hem. Förtretligt att snubbla på målsnöret så där.

Men en dag händer det. På lunchen tar jag mig till blodgivningstillfället – med passet i näven och mitt fantastiska blod som bara längtar in i en 450 milliliters påse och vidare in i någon annan människas blodomlopp. Och hör och häpna, denna dag har jag blodsgudarna på min sida! Med darr på ribban tar jag mig över alla hinder som hälsofrågorna kan utgöra om man inte uppfyller kraven, pickas i fingret och har bra Hb och får lycklig lägga mig ner på britsen för att blotta min pulserande ådra. Då.
       Då hinner Nålskräcken plötsligt ifatt mig. Alla dessa år som jag beklagat att jag tyvärr inte kan ge blod, men gärna skulle om bara… hör till det förflutna. I nuet ligger jag där och inser med ens att den där skräckinjagande nålen, lika tjock och vass som en avhuggen bropåle, nu ska den penetrera min hud och genomtränga min blodådra, allt omgivet av en massa känsliga, skräckslagna nervtrådar som kvider av fasa. På nära håll är nålen ännu större än jag mindes.

Och den glider iiiiin…
Jag börjar svettas och pratar febrilt med sköterskan, som ler och verkar van och kunnig och som dessutom försäkrar mig att väldigt många blodgivare är rädda, inte bara första gången utan varje gång. Hennes ord sjunker in och orosbollen i magen blir mjuk och snäll som sockervadd. Innan jag vet ordet av är nålen på plats och blodet flödar ymnigt ur min kropp (säger hon, jag vågar inte titta), genom slangen och ut i den lilla plastpåsen på sidan om. Efter några minuter piper någonting till och det är över. Jag ligger kvar en stund och väntar på Illamåendet och Yrseln – eller ännu bättre, den där Upprymda Lätthetskänslan vissa talar om. Ingendera infinner sig. Jag sätter mig upp på britskanten och tänker att nu då, men icke. Jag går och sätter mig och tar en kopp kaffe och väntar fortfarande på att svimma.

Stålkvinna 007 – med uppdrag att rädda liv
Men jag hinner dricka både en och två koppar kaffe och tugga i mig några kex innan jag inser att jag varken kommer att svimma, spy eller få sväva omkring lätt i hågen som efter en skopa lustgas. Lite besviket traskar jag hem. Timmarna går och när jag kryper till sängs på kvällen väntar jag fortfarande på att bli i alla fall litelite illamående, men nej då. Jag känner absolut ingenting. Jo förresten – en sak känner jag plötsligt. Jag inser att jag äntligen kommit över målsnöret till det blodgivningslopp jag löpt sen jag var nio år, och jag blir med ens alldeles varm i magen av stolthet – i dag har jag med mitt fantastiska blod räddat livet på tre personer, jag är hjältinna, en orädd stålkvinna förklädd till vanlig småbarnsmamma. I DID IT!!!

Text och bilden: Lina Antman

Till sidans början